vritra

Mamma var glad och berättade om sin dag, sedan berättade jag om hur det varit hos Helan och om filmen vi sett på bio. 

Okej, låt mig ta det från början.

Internet fungerar! Hurray! Fråga mig inte hur men det var min lillebror som drog i någon sladd och petade på någon knapp. 

Det smyger runt en man här, han talar med sig själv och skrattar ibland till högt. Jag vet inte riktigt hur jag ska agera utan tittar mest ner i tangentbordet med en upptagen min. Det känns fortfarande obekvämt, jag gömmer mig på toaletten en stund.

Nu är rollerna till musikalen tillsatta. Jag blev en såndär nobody, men det är bra och bra. Två i klassen blev frukter, yaaay! När namnen lästes upp så hettade hela ansiktet, det hade gått att steka stenar på mig. Och stenar är praktiskt taget omöjliga att steka, de blir bara varma. Ingen stekyta alltså.
Men idag hade det fungerat, dvs om jag haft en sten närvarande.
Nu längtar vi lite till att övningarna sätter igång.

Oj måste rusa till grafiken...

(internet hemma fortfarande ut funktion hemma)


ajök

Jag fejkskolkar. Har bild, är klädd i målarrock och har oljefärg på fingrarna. MEN jag sitter i datarummet och skyller på att min tavla måste torka lite innan jag fortsätter. Det är bra.
Att inte ha internet hemma är väldigt ensamt, fast lite positivt också. Igår städade jag mitt rum för att det inte fanns annat att göra (och för att en dammråtta åkte in i min näsa, en stooooooor dammråtta).

Dagens klantigheter:
-spillde ut massor förtunning (till oljefärg), två gånger.
-tappade penslarna x antal gånger
-kletade oljefärg på mössan
-tappade paletten på golvet, upp och ner...
-åt en mackaron från bordet i matsalen som antagligen legat där ett tag, jag trodde det var jag som tappat den. Blä.

Skål och så ses vi kanske en annan dag i ett annat universum.

Det var bättre förr, och då menar jag inte för flera år sedan. Utan nyligen, när pappa trodde att han visste anledningen till att internet inte fungerar hemma och det bara behövdes en liten justering. Igår försökte han fixa, det gick inte. Vad är felet?
Ingen som vet. Ingen som vet.
Nu är det glas och keramik på schemat, jag gör en jätteful orm och skäms över att jag är värdig att gå bild-programmet.

I söndags avlivade vi en katt, det var en sorgens dag. Inte Gais, Nemi eller Kafka, de lever och mår lajbans. Utan det var Umbro.
Min lillebror hittade honom ute i ladugården. Han var avmagrad, svag i benen och stirrade apatiskt och lidande i intet.
Lillebror hämtade vatten och mat medan jag vaktade.
Umbro var otroligt törstig, han drack i en evighet. Sedan föll han ihop.
Jag försökte ge honom lite mat, han åt tre fyra bitar men gav upp efter en stund.
Tio minuter gick, Umbro började mjama smärtfyllt. Han kräktes, stora mängder slem och vatten innan han föll ihop igen.
Jag klappade honom och sa förlåt om och om igen för att han inte haft det lika bra som de andra katterna.
Han andades stötvis och öronen slokade. Varje sekund såg ut att vara hans sista.
Jag skrek till lillebror att han skulle hämta pappa, NU! Det gick inte att se, allt var blött och suddigt. Han led så förbannat.
Efter en stund gav jag Umbro en sista klapp, sa förlåt och gick in. Pappa hämtade geväret och några minuter senare ekade ett skott över åkrarna.

Ja nu är det såhär va, internet är nere. Långt nere. Pappa ska ta tag i det där, någon dag. Och när jag skriver "någon dag" så menar jag verkligen NÅGON dag. 

På något sätt byggde nervositet upp sig i min mage under natten. Nervositet inför ett liiiiitet naturkunskap-prov.
Jag är sällan nervös för prov, min kropp har fullt upp att stressa inför andra obetydliga saker. Men idag var det nästan outhärdligt.
Halv två ägde provet rum, min enda lektion idag. Jag var en kvart för tidig och läste igenom sidorna i naturkunskap-boken en sista gång, fumlade, frustade, andades snabbt. Kände att magen korvade sig, gick på toaletten men kunde bara stirra in i väggen. Magen korvade sig mer.
Klockan blev fem i halv två, vart var alla? Tänk om jag tagit fel tid eller fel sal?! Fan, halv ett skulle vi ju ha provet i sal 610. Nej förresten, halv tre i sal 590. Bra, jag kunde öva en timme till. Eller? Ok, halv två ägde provet rum i sal....
Jag satt med spända ben (som en leopard redo för språng) på en bänk då ett trivsamt rassel hördes långt borta i korridoren. Kunde det vara? Ja, det var Kakan som också skulle göra prov. Kakan den rasslande (jag har aldrig lyckats räkna ut vad det är som rasslar om henne).
Den värsta nervositeten släppte och bara några minuter senare kom läraren och resterande elever traskande. 
Vi gick in i sal 560 (aha!), fick ut våra prov och mitt hjärta bankade som en hög apa med ett basebollträ.
Det gick nog bra.
Efteråt var jag så lycklig och fullpumpad med adrenalin att det inte gjorde något att regnet öste ner, jag log mot hela världen och traskade nöjt ner till stationen.

Idag tänkte jag testa hur det är att vara blind när jag gick från tåget. Men det är svårt att blunda och gå samtidigt, så efter bara några sekunder styrde benen ut mot gatan. Den där Daredevil-känslan har visst inte satt sig på mig.
Så jag låtsades ha falksyn istället och svepte med ögonen över hela staden och gav människor genomträngande blickar. Sen övergick jag i att se så många färgskiftningar som möjligt i asfalten (bildestetsyndrom).
Säg inte att jag är knäpp, för jag vet att du skulle vilja vara lika konstig som jag. Men du vågar helt enkelt inte. Fegis! (och där avreagerade jag mig lite på högstadietiden.)

Puss och snusk.

Idag har jag till och med det här på mig!:

Det är en sak jag är dålig på och det är på att ge tips. Jag gissar alltid fel på vad folk gillar. 

Hallå där jag testar att skriva en text. Den texten ska förhoppningsvis inte hoppa undan för bilden. Men vem vet, kanske gör den det ändå. Den här datorn är ju inte känd för att göra som jag vill. Nej nu ska jag inte vara sådan, datorn fungerar alldeles utmärkt. Som smältande smör i solsken. Kan du tänka dig.