vritra

I söndags avlivade vi en katt, det var en sorgens dag. Inte Gais, Nemi eller Kafka, de lever och mår lajbans. Utan det var Umbro.
Min lillebror hittade honom ute i ladugården. Han var avmagrad, svag i benen och stirrade apatiskt och lidande i intet.
Lillebror hämtade vatten och mat medan jag vaktade.
Umbro var otroligt törstig, han drack i en evighet. Sedan föll han ihop.
Jag försökte ge honom lite mat, han åt tre fyra bitar men gav upp efter en stund.
Tio minuter gick, Umbro började mjama smärtfyllt. Han kräktes, stora mängder slem och vatten innan han föll ihop igen.
Jag klappade honom och sa förlåt om och om igen för att han inte haft det lika bra som de andra katterna.
Han andades stötvis och öronen slokade. Varje sekund såg ut att vara hans sista.
Jag skrek till lillebror att han skulle hämta pappa, NU! Det gick inte att se, allt var blött och suddigt. Han led så förbannat.
Efter en stund gav jag Umbro en sista klapp, sa förlåt och gick in. Pappa hämtade geväret och några minuter senare ekade ett skott över åkrarna.