Umbro
I söndags avlivade vi en katt, det var en sorgens dag. Inte Gais, Nemi eller Kafka, de lever och mår lajbans. Utan det var Umbro.
Min lillebror hittade honom ute i ladugården. Han var avmagrad, svag i benen och stirrade apatiskt och lidande i intet.
Lillebror hämtade vatten och mat medan jag vaktade.
Umbro var otroligt törstig, han drack i en evighet. Sedan föll han ihop.
Jag försökte ge honom lite mat, han åt tre fyra bitar men gav upp efter en stund.
Tio minuter gick, Umbro började mjama smärtfyllt. Han kräktes, stora mängder slem och vatten innan han föll ihop igen.
Jag klappade honom och sa förlåt om och om igen för att han inte haft det lika bra som de andra katterna.
Han andades stötvis och öronen slokade. Varje sekund såg ut att vara hans sista.
Jag skrek till lillebror att han skulle hämta pappa, NU! Det gick inte att se, allt var blött och suddigt. Han led så förbannat.
Efter en stund gav jag Umbro en sista klapp, sa förlåt och gick in. Pappa hämtade geväret och några minuter senare ekade ett skott över åkrarna.
Min lillebror hittade honom ute i ladugården. Han var avmagrad, svag i benen och stirrade apatiskt och lidande i intet.
Lillebror hämtade vatten och mat medan jag vaktade.
Umbro var otroligt törstig, han drack i en evighet. Sedan föll han ihop.
Jag försökte ge honom lite mat, han åt tre fyra bitar men gav upp efter en stund.
Tio minuter gick, Umbro började mjama smärtfyllt. Han kräktes, stora mängder slem och vatten innan han föll ihop igen.
Jag klappade honom och sa förlåt om och om igen för att han inte haft det lika bra som de andra katterna.
Han andades stötvis och öronen slokade. Varje sekund såg ut att vara hans sista.
Jag skrek till lillebror att han skulle hämta pappa, NU! Det gick inte att se, allt var blött och suddigt. Han led så förbannat.
Efter en stund gav jag Umbro en sista klapp, sa förlåt och gick in. Pappa hämtade geväret och några minuter senare ekade ett skott över åkrarna.
klantarslet nummer ett
Det skedde strax efter middagen, jag hade ätit mig mätt på fläskfilé, blomkål och päronkaka. I väntan på att maten skulle smälta fingrade jag lite på min kamera och testfotade olika saker. Tidigare under dagen hade jag fotat vatten i rörelse, nu upptäckte jag ett mjölkpaket och tänkte fota något liknande.
Jag hämtade ett glas, ställde in kamerans skärpa och började hälla. Efter en sådär sju sekunder frågade mamma vad tusan jag höll på med. Förvirrat såg jag upp på kameran och ner på den rinnande mjölken. Vad i he*****!
Mamma asgarvade.
"Vet du varför det blev sådär?" frågade pappa pedagogiskt.
"...Ja..." svarade jag och såg ner i bordet. "Genom kamerans lins försvinner djupseendet"
Efter att ha kraschat en åkergräsklippare mot en vägg, halkat på bananer, tappat miniräknaren en miljard gånger och försökt dricka innan glaset nått munnen etc etc så är det här slutklämmen. Jag vinner klantligan. Tjo!
ghostpeople
Det går inte att hitta någon från min familj på eniro.se. Jag känner mig bortglömd, lämnad kvar i skogen.
Spökflickan.
Tänk bara, jag är blek och försvinner alltid in i bakgrunden på kort*, som barn så skrämde jag alltid skiten ur min storebror när jag skulle sova hos honom för att jag var rädd för rådjur under sängen. Och nu, eniro. Ingenting!
* min kropp smälter ihop med vågskummet på alla bilder från olika baddagar.
Lonely, I´m mr lonely. I have nobody ooon my own. Ahuuuuuu!
you should go to jail
Måste bara få det här ur mig. Jag har länge mått dåligt över det faktum att jag ser ut som en kriminell.
Kolla bara på bilden här bredvid. Hår som delar sig, galna ögon, hängiga mungipor och något obestämt i blicken.
Precis så ser en kriminell ut. Jag lovar och svär.
en svår sak om dagen är inte så bra för magen
Men det är intressant, därför tänker jag ta upp olika svårigheter som jag eller folk jag känner har/har haft. Kanske inte varje dag, men någon gång ibland när jag inte har något roligare att skriva om.
I morgon ska jag berätta om tvångstankar. Tro mig, jag vet en hel del om dem.
Fy fan för att nudda allt tre gånger eller pussa alla gosedjur godnatt 24 gånger per kväll.
death and all his friends
Läste i Alex Schulmans blogg om hans rädsla för döden vilket fick mig att tänka på just döden. Oftast har jag en ok inställning till den, eller jag tänker helt enkelt inte på den.
Men ett antal gånger genom livet har jag kommit till underfund med olika saker om döden som tidigare gått mig förbi. Därför ska jag nu göra en lista på död-chockar.
1. Alla dör (förstod jag vid fem års ålder)
2. Det finns ingen himmel, bara evigt mörker (förstod vid sex års ålder)
3. Åldern kvittar, man kan dö när som helst (förstod vid nio års ålder)
4. Människor i min närhet kan dö (förstod vid elva års ålder)
5. "One of us is gonna die young" (jävla the Ark... förstod vid 14 års ålder)
Kan säga såhär, allt det där har jag alltid vetat men vid dessa åldrar förstod jag det ordentligt.
Mycket ångest har jag gått igenom, förr skulle jag inte ens klara av att skriva det här. Men nu känns det inte så läskigt längre. Jag har väl äntligen lärt mig att acceptera lite av livets konstigheter i alla fall.
Nu är det dags för frasiga fattiga riddare.
lonesome cowboy and kruppbarn
Sjuk. Igen och igen och igen.
Mitt immunförsvar måste vara nere på noll. Tål inga nya bakterier från skolan.
Jag minns sjuan. Efter bara någon vecka blev jag förkyld. Men det var ingen vanlig förkylning, jag slemmade inte, snorade inte och hade inte ont någonstans. Istället var min hals igentäppt och torr. Jag hostade som en tjur med bronkit. Det lät som hela världen skulle gå under av mina hostningar.
Och det höll i sig, under hela hösten och lite av våren så hade jag det där täppta.
Fast det var nog mer psykiskt än fysiskt. Jag var ju en skitskraj sjua som dessutom alltid reagerar i kroppen om jag blir nervös eller mår dåligt i huvvet.
Nu vet jag visserligen att dessa förkylningar som attackerat min hals den här hösten inte har något med mitt psyke att göra, men de kan hålla i väldigt länge ändå. Jag förväntar mig att vara slemfri framme i april ungefär.
Tack för dessa underbara gener pappa och farfar. Jag vet var ni bor.
var är hjärnan?
Fuck. Vi ska nog redovisa en grej i skolan imorgon. Ett fullskrivet A4?
Nej, jag bestämmer att det inte är så. Punkt slut.
Eller kanske ska jag spåna lite i kväll och komma på något vettigt att säga...
Tyvärr så funkar inte "jag bryr mig inte, låt allt gå åt helvete" så bra för mig.
Ah, måste plugga!
