vritra

För några dagar sedan fick vi i uppgift att läsa en bok i svenskan. Vi fick ut en lista med tips om böcker, däribland "Moment 22". Jag tänkte först välja något av John Steinbeck eller Selma Lagerlöf, men så stod den där i hyllan. Boken som senare blev boken med stort B. Den lyste inte riktigt, den såg snarare gammal och nött ut. Men jag tog den till mig och tänkte "låt gå för Moment 22" (kolla ett rim!). Det var ett bra beslut för jag skrattade högt redan på första sidan.

Om nu inte boken får för sig att försämras avskyvärt under nästkommande sidor så är den en kandidat till "bästa böckerna enligt Pasta- award".

Jag vill läsa mer, NU!

//Pasta

update: Och så vill jag läsa "På västfronten intet nytt" av Erich Maria Remarque, för den trodde jag skulle vara rent ut sagt bajstråkig, men efter ett smakprov så var jag fast i skyttegraven med huvudpersonen. 

Det var som att varje rörelse fungerade naturligt med musiken och min kropp. Jag behövde inte tänka och känna press och stress som jag annars gör på danslektionerna. Dessutom var det jobbigt för hela kroppen och jag tror alla i gruppen upptäckte nya muskler. Vi fick också reda på hur det faktiskt är i stora delar av Afrika från en danslärare som varit i Nairobi och hälsat på vår dansinstruktör flera gånger. Det lät så sorgligt men ändå fint. All livsglädje trots hunger, sjukdom och fattigdom. De dansar och dansar, lever till rytm. 

Till våren ska jag söka en danskurs och gå in för det, lika mycket som de gör i afrikansk dans.

Vi dansade till den på jazzen igår och jag blev så sprittande sprudlande glad att jag fånlog och skrattade varje gång vi hoppade och snurrade runt. 

I would walk 500 more.

Om några timmar ska vi åka bil i fyra timmar till Dalarna. Jag älskar Dalarna. De pratar fint, spelar fiol i mängder och skriker "UNNA!" i skidspåret. 

Om jag inte bodde här skulle jag vilja bo där...

En av de bästa sakerna i världen är att sitta uppe i skidbacken när solen skiner och se ut över snögnistrande landskap. Det låter som en äcklig dikt, men det är sant.

 bilden är tagen från google

Det är något med det här som får mina mage att kittla. 

Ah, äkta blombarn. Det här är från den dagen vi hade skolfoto. Alla i klassen var glada blommor. Vi tänkte ta död på det där med att bildesteter alltid ser deprimerade och tjuriga ut.

Hela dagen blev jätterolig och konstig på grund av blommorna. Vi hade på dem på lunchen och garvade åt precis allting. Sen dog jag lite av skratt utanför matsalen. Det var ungefär fem år sedan jag skrattade så mycket, och då menar jag jättemycket.

Det var Disas genialiska idé att vara blommor, som på dagis. Jag tycker hennes namn passar så bra som blomma.

På bilden ser man Helan och Lindur och klubban Henrik.