vritra

Det snöade allt kraftigare, mamma jämrade sig över väglaget och körde überlångsamt. Jag var fortfarande lycklig över snön och tyckte det kändes som att vi var med i Star wars och åkte med ett jättehäftigt rymdskepp genom vintergatan.

Efter en halvtimmes bilfärd var vi framme vid korsningen nära kyrkan (i skogen där jag bor). 

Mamma sa att backen upp från korsningen var för brant så hon åkte bort till kyrkan, vände och tog sedan sats mot backen.

När vi kom tillbaka till korsningen stod tre bilar halvvägs uppför backen och en bil låg i diket. Adrenalinet pumpade i takt till någon halvtaskig poplåt som spelades på radion. Var någon skadad? Var bilen mosig?

Nej (tyvärr höll jag på att skriva) tack och lov var alla helskinnade, men bilen satt fast i snön. (Min sadistiska sida fick inte leva ut den kvällen heller).

Mamma sa att nu var vägen blockerad flera timmar framöver så vi bestämde oss för att gå hem istället.

Jag drog på mig ett par strumpbyxor under mjukisbrallorna, drog mössan över öronen och klev ut på den isiga parkeringen vid kyrkan. Nu var vi äkta äventyrare och det gällde att vara rätt klädd.

Dagen till ära hade mamma handlat mat så jag bar två plastpåsar och mamma en papperskasse full med köttfärs, bröd och annat ätbart.

Så började vandringen.

Vi traskade förbi olycksplatsen upp mot det pyttelilla samhället som kallas Svängen här i skogen. Än så länge hade vi god sikt i gatlyktans sken. Men backen upp mot kvarnen var mörk och dyster. Därför sjöng jag en sång från Alice i Underlandet som Helan annars alltid trallar på. "Vi målar vår ros i rött, vi målar vår ros i rött". Om och om igen. Det gick inte att sluta.

Konstigt nog verkade mamma inte arg över min evighetssång, kanske hörde hon inget. Förutom snön så blåste det kraftigt också.

Vi gick nu i konstant kolmörker utan reflexer och de få bilar som körde förbi var inte på säker mark. En stor del av promenaden tog vi därför på åkrar och i diket. 

När vi nådde Kulla (en samling med hus) sa mamma "Konstigt att papperskassen hållit så länge, handtagen borde lossna snart". Två sekunder efter att hon sagt det föll kassen i marken. Vi asgarvade och mamma lovade att inte utmana ödet något mer. Jag fick i uppdrag att bära kassen i famnen istället, det gick bra. Tills den började falla sönder. Snön blötte upp pappret och matvarorna framträdde mer och mer. Till slut bar jag varorna i ett krampaktigt grepp och något brunt som en gång varit en Ica-kasse.

Ytterligare en bil hade kört i diket vid Kulladal, precis i den farliga kurvan där alla av någon anledning alltid kör för fort. 

Här lyste några gatlyktor vilket gjorde att vägen längre bort så skitläskig ut. Men då såg jag det, elljusspåret! 

Vi halkade ner för trappan från vägen och tryckte in en grön stor knapp. Snart stod spåret och fårhagen i ljusan sken.

Sista biten hem var mysig. Granarna i spåret var bulliga av all snö och lyktorna färgade snöflingorna gula. Flertalet tomtar gjorde oss sällskap (var är de när inte snön är framme? jag fantiserar aldrig om att träffa tomtar på sommaren. jäkla traditionsfast)

Tjugo minuters promenad till och vi var hemma i värmen, darriga och kalla. Armarna var så stela och svaga att jag inte ens orkade lyfta en clementin. Men det kändes bra och lite häftigt, det här händer aldrig en stadsbo. 

Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Vid hemkomsten med "kassen"

Jag kröp fram till ett fönster och såg ut. Planet hade slagit 400 meter bort, på vår grannes hus. Det brann i de närliggande träden och sirener från brandbilar och ambulanser skrek.

Släkten och familjen hade samlats i köket och pratade upphetsat, vad hade egentligen skett?

Jag betraktade dem och kände (trots att planet inte träffat oss) en oro gräva allt djupare i magen. Något stod inte rätt till.

Någon bankade på dörren, hårt. Mamma sa att det nog bara var en brandtekniker som skulle kolla att allt var ok. Men innan hon hann öppna slogs fönster och dörrar upp. Militärer steg in i huset och riktade sina gevär mot oss. De talade ett främmande språk och tvingade ner de vuxna på marken.

På något sätt lyckades en officer förklara att de sökte efter olovligt växtinnehav. Jag knölade in alla begonior och petunior jag kunde hitta under tröjan och log falskt mot militären. 

"vi har inga växter".

Officern beordrade soldaterna att söka igenom huset innan de drog sig ut för att gå till närmsta grannen.

Jag pustade ut och lade ner blommorna under några lösa golvplankor i köket.

Den upprivna släkten bestämde sig för att åka hem och kvar var nu bara familjen. Mamma kunde inte förstå varför det var förbjudet att ha växter. Men innan vi hann komma underfund med det satte ett krigslarm igång. Ur en högtalare som satt i vår trädgård hördes George W Bushs röst. Han berättade att Ryssland gått ut i krig mot Sverige för att Fredrik Reinfeldt haft en begonia i sitt arbetsrum.

Strax efter att rösten tystnat började bomber falla.

Familjen bestämde sig för att åka på semester till Dalarna dit kriget inte nått, men jag stannade hemma för att rädda katterna. 

Några av grannarna som förlorat sina hus flyttade in hos mig. 

Himlen var mörkt grå med glödande horisont, i fjärran hördes kulsmatter och sprängningar. De boende i området häromkring försökte fly men blev infångade i fisknät och låstes in i sporthallen.

Jag såg blod, förödelse och död. Varje dag blev det värre och värre. 

En tidig morgon klev fem soldater in i huset. De sköt ner alla mina grannar och drog med mig mot sporthallen. Ångesten rev och slet i kroppen och jag kände brännheta tårar rinna över mina smutsiga kinder. 

Varför var det såhär? Vem fan bryr sig om en jävla begonia?

Då vaknade jag.

Jag väntar fortfarande på det där stora, oförklarliga men underbara. Det som ska ske. Snart?

Fötterna letar blint efter startgropar, de som döljer sig i leran.

I morgon eller idag eller kanske om ett år? 

Den tid som krävs att ta första språnget och låta händerna fara fritt.

Vi hade en körledare med jättestark röst som lärde oss kyrkliga sånger. Det var nog ingen i gruppen som var direkt troende, vi ville bara låta lite i kyrkan för det ekar så kul.

En kväll i körrummet så berättade körledaren att vi skulle ha en liten liten kyrkomusikal, hela gruppen jublade. 

Det fanns bara två roller och de var redan tillsatta av äldre körsångare så vi andra fick vara statister och... ja kör. 

Några av sångerna skulle det sjungas solo eller duetter till. Min kompis och jag sa att vi kunde sjunga en vers i "färger" (eller vad låten hette). 

Man måste tänka på att jag var ett litet barn med mycket stort huvud som mest bestod av luft så jag förstod inte alls att vi faktiskt skulle stå inför en publik, förrän på premiärdagen. 

Kyrkans tak höjde sig flera meter och kyrkbänkarna blev överfulla av dömande människor när jag och min kompis skulle sjunga vår del. Hela världen var knäpptyst sånär på en liten hostning från prästen Gunnar. Med darriga ben klev vi fram till mikrofonerna och började sjunga...

Tjo faderittan, det här gick ju bra tänkte jag och tog i lite mer. Men plötsligt, som i slow motion såg jag hur min kompis formade orden fel. Nej!

Av chock och nerver frustade jag så högt i micken att den skrek till, sen började jag garva. Kompisen sjöng vidare och jag fånlog nervöst.

Sen den dagen har jag varit skiträdd för att stå på scen...

...men jag älskar det.

//Pasta

Det grundar sig nog i någon slags läskig längtan efter att bli sedd, om så bara lite. Men hur ska någon någonsin kunna känna intressa av att se mig om jag inte gör något vettigt?

Det är därför jag bloggar, kolla bara på storbloggarna. Hur vettiga är de? Jag börjar nästan skratta av ångest när jag ser deras besökarantal. Tusentals som läser om ingenting. In genom ena örat och vips ut ur det andra. Som en hund med rännsketa. 

Det handlar väl om sådan där motivation. Att gå in fullhjärtat för allt. Det som jag aldrig gör. 

Vill man ha en sedd blogg så måste man skriva ofta, kommentera andra. "Hej läs min blogg så är du gullig. Hoppas du får en trevlig dag *ler* Puss hej gullebajs". Det tar tid men slitet lönar sig uppenbarligen hur tråkig man än är.

Jag ska kommentera folk som fan bara för att se om det höjer besökarantalet. Fungerar det så slutar jag, fungerar det inte så slutar jag ändå.

Det är egentligen inte syftet med denna blogg, att jag ska testa bloggologin, nej jag bytte för att den andra hade så dåligt namn.

Pusshej gullesnutt... 

ps. Förresten så ska jag nog skriva lite fler inlägg innan jag börjar kommentera som fan. Annars kanske de som råkar läsa blir sura och drar.