vritra

Vi hade en körledare med jättestark röst som lärde oss kyrkliga sånger. Det var nog ingen i gruppen som var direkt troende, vi ville bara låta lite i kyrkan för det ekar så kul.

En kväll i körrummet så berättade körledaren att vi skulle ha en liten liten kyrkomusikal, hela gruppen jublade. 

Det fanns bara två roller och de var redan tillsatta av äldre körsångare så vi andra fick vara statister och... ja kör. 

Några av sångerna skulle det sjungas solo eller duetter till. Min kompis och jag sa att vi kunde sjunga en vers i "färger" (eller vad låten hette). 

Man måste tänka på att jag var ett litet barn med mycket stort huvud som mest bestod av luft så jag förstod inte alls att vi faktiskt skulle stå inför en publik, förrän på premiärdagen. 

Kyrkans tak höjde sig flera meter och kyrkbänkarna blev överfulla av dömande människor när jag och min kompis skulle sjunga vår del. Hela världen var knäpptyst sånär på en liten hostning från prästen Gunnar. Med darriga ben klev vi fram till mikrofonerna och började sjunga...

Tjo faderittan, det här gick ju bra tänkte jag och tog i lite mer. Men plötsligt, som i slow motion såg jag hur min kompis formade orden fel. Nej!

Av chock och nerver frustade jag så högt i micken att den skrek till, sen började jag garva. Kompisen sjöng vidare och jag fånlog nervöst.

Sen den dagen har jag varit skiträdd för att stå på scen...

...men jag älskar det.

//Pasta