vritra

På något sätt byggde nervositet upp sig i min mage under natten. Nervositet inför ett liiiiitet naturkunskap-prov.
Jag är sällan nervös för prov, min kropp har fullt upp att stressa inför andra obetydliga saker. Men idag var det nästan outhärdligt.
Halv två ägde provet rum, min enda lektion idag. Jag var en kvart för tidig och läste igenom sidorna i naturkunskap-boken en sista gång, fumlade, frustade, andades snabbt. Kände att magen korvade sig, gick på toaletten men kunde bara stirra in i väggen. Magen korvade sig mer.
Klockan blev fem i halv två, vart var alla? Tänk om jag tagit fel tid eller fel sal?! Fan, halv ett skulle vi ju ha provet i sal 610. Nej förresten, halv tre i sal 590. Bra, jag kunde öva en timme till. Eller? Ok, halv två ägde provet rum i sal....
Jag satt med spända ben (som en leopard redo för språng) på en bänk då ett trivsamt rassel hördes långt borta i korridoren. Kunde det vara? Ja, det var Kakan som också skulle göra prov. Kakan den rasslande (jag har aldrig lyckats räkna ut vad det är som rasslar om henne).
Den värsta nervositeten släppte och bara några minuter senare kom läraren och resterande elever traskande. 
Vi gick in i sal 560 (aha!), fick ut våra prov och mitt hjärta bankade som en hög apa med ett basebollträ.
Det gick nog bra.
Efteråt var jag så lycklig och fullpumpad med adrenalin att det inte gjorde något att regnet öste ner, jag log mot hela världen och traskade nöjt ner till stationen.